tumblr hit tracking tool

Samhälle

Väljer utbildning efter svårighetsgrad

Av Mats Holmström 2013-06-26
Mats Alvesson
På senare år har det skett en massifiering av studenter och utbildningar på svenska universitet och högskolor. Vilken kunskap är det de får?

Många av studenterna väljer utbildning inte efter intresse, snarare är det svårighetsgraden som är det avgörande. De klassiska ämnena, naturvetenskap och språk som tillhör den mer krävande kategorin, har tappat i popularitet gentemot den samhällsvetenskapliga och humaniora grenen som erbjuder en mångfald av olika kurser. Men tveksamma sådana, enligt Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds Universitet.

Det roliga framför det nyttiga

De flesta studenter är inte intresserade av utbildningar som är lite mer bildande och kvalificerande. De väljer att läsa enklare ämnen som turismvetenskap, modevetenskap och management. Genom att utöka kursutbudet skapar man ett fångstnät som leder till att alla kan hitta något. Syftet ska inte vara att så många som möjligt ska studera, snarare ska det vara att man lär sig något. Det är inte givet att man blir klokare bara för att man har läst en kurs.  Det är lite tankeslött att utgå från att så är fallet.

Utvecklingen hänger samman med två drivkrafter. Den ena är att teknologin tar över. Behovet av arbetskraft minskar och då är det populärt bland politiker att hålla ned ungdomsarbetslösheten genom en stor högskolesektor. Det andra är att i rika samhällen är det betydelsefullt att ha ett bra jobb. Konkurrensen är hård, då ökar kravet på att ha en högskoleutbildning på sitt CV.

Det allra enklaste sättet att åtgärda problemet är att försöka minska tillträdet. Det allra bästa är att höja kraven.

Flit och slit krävs

De studenter som är klart intresserade är villiga att jobba lite mer på sina studier. Även de som inte är lika fullt ut begåvade, men som är genuint intresserade kanske får läsa 50 timmar i veckan för att ta sig igenom sina studier. En högre nivå innebär att man får en bättre balans mellan antalet högskoleutbildade, faktiskt utvecklade kompetenser och möjligheter på arbetsmarknaden.

Det finns väldigt många olika lärosäten i Sverige. Det är svårt att dra en generell slutsats på hur kvaliteten på dessa är. Det man kan säga är att det råder en brist på forskarutbildade lärare i många ämnen.

Det finns en handfull forskare som är internationellt erkända. Men det är en rätt liten del av all forskning som uppmärksammas av forskarsamhället. Å andra sidan kan man se forskning som en kompetensutveckling på lokal nivå.

Jämför man det svenska universitets- och högskolesystemet med omvärldens blir det ganska tydligt att vi har en systematisk inavel, åtminstone på de större och äldre universiteten. Svenska universitet anställer som regel de forskare som de själva har utbildat. Detta system undergräver möjligheterna att få fram skickliga forskare.

Förflyttning problematisk

Forskare tenderar att inte flytta på sig, utan väljer att stanna på en och samma institution under hela sin karriär. Det leder till stora kvalitetsproblem. Det är ett problem att man börjat med befordringsproffesurer, det vill säga folk blir internt befordrade utan konkurrens. I Sverige har vi små miljöer vilket gör att bedömningen inte blir särskilt bra.

I och med att vi har fått en massifiering av studenter och kurser på högskola och universitet finns det en överhängande risk att status på en högskoleutbildning går ned i framtiden.

Status är starkt kopplat till volym. Om alla sökande tas in leder det till ett negativt urval. Med en ökad volym får man även en ökad byråkratisering. En stor sektor leder till fler regler och procedurer.